Företagare Utan Gränser sätter fokus på olika samhällsproblem och hjälper offentliga aktörer att på företagares vis vända problemen till möjligheter. Allt är möjligt. Det handlar mest om att angripa problemen från rätt håll.
Att planera ett samhälle är en komplex och svår process.
Men att programmera ett användarvänligt system är kanske ändå mer komplext? Inom IT-sektorn går utvecklingen ändå 10 ggr snabbare är inom andra områden. Hur kan det vara möjligt?
Ser vi krasst på det är faktiskt programmering och stadsplanering mycket snarlika processer.
Men för programmerarna finns en hel uppsjö tekniker, modeller, stödsystem och möjlighet att hela tiden bygga vidare på det andra programmerare utvecklat tidigare.
Funktioner lagras i olika bibliotek som går att ladda ned från nätet och genast får man tillgång till kod som andra programmerar gjort tidigare. Varje gång en ny generations programspråk utvecklas görs det ovanpå förra generationens kod. Det finns i dag troligen ingen som kan programmera maskinkod eller Assembler lägre. Men ändå översätts all kod tillbaka till just maskinkod innan den når processorn. Dagens kod kompileras till förra generationens kod som i sin tur kompileras till generationen innan o.s.v. ända ner till Assembler och till slut maskinkod. Det här sker helt automatiskt på några millisekunder varje gång och det är i dag ingen som riktigt längre vet vad som sker i de olika stegen. Men det fungerar ändå.
Ny kunskap läggs hela tiden till gammal kunskap. Det är en organisk tillväxt som liknar naturens eget sätt att utvecklas, växa och anpassa sig till en föränderlig värld.
Välkommen in i programmerings förtrollade värld för en stund. En värld där faktiskt alla hjälps åt. Där helt okända personers samlade kunskap och tidigare arbeten finns att ladda ner helt kostnadsfritt och helt lagligt. Där alla problem man stöter på lätt går att få svar på genom en enkel fråga på Google. Där de mest framgångsrika programmeringsskolorna har häftiga lokaler, den senaste hårdvaran som finns att köpa på marknaden, svåra utmaningar, tentamen och högskolepoäng, projektgrupper som sover över i skolan, ett sprudlande kulturliv och garanterat arbete efter avklarad utbildning. Men inga lärare, inga läroböcker, inga övervakare vid tentamenstillfällena och inga obligatoriska undervisningstillfällen eller faktiskt någon undervisning över huvud taget.
Det svåra med programmering är alltså inte att kunna alla olika funktioner och hack i huvudet. Det svåra är att kunna kombinera dem och hålla ordning på allt som sker samtidigt inne i ett program. Varje modul eller funktion påverkas av alla små förändringar i de andra. Precis som i ett samhälle.
Varje liten samhällsförändring påverkar allt annat runt omkring.
Men för att kunna hålla reda på allting har det utvecklats strategier och tekniker inom programmeringsvärlden. Det har det inte alls på samma sätt i det vi kallar verkligheten.
Så låt oss för en stund prova att programmera samhälle med hjälp av de tekniker och hjälpmedel som finns tillgängliga inom IT-sektorn.
Börja alltid att definiera dina konstanter. De värden som inte ska gå att ändra på. Saker som vi bestämt eller känner till är oföränderliga och som vi inte heller vill ska gå att rucka på.
Pi är ett bra exempel, eller demokrati. Alla människors lika värde, yttrandefrihet, religionsfrihet och att alla människor skall vara lika inför lagen.
Bryter man mot de här konstanterna som man satt upp från början kommer det att bli konflikt i systemet. Programmerare talar om att själva innehållet i databasen kommer i konflikt.
Samma sak händer när vi gör avsteg i samhällsplaneringen från dessa konstanter.
Att göra avsteg från innebörden ”Alla människor” gör att vissa grupper kommer känna sig viktigare, överkörda, utnyttjade, arga, besvikna eller glada. Eftersom grupperna känner dessa motstridiga känslor samtidigt får vi konflikt i samhället.
Nästa steg är att definiera våra variabler. Vilka reglage ska vi kunna dra upp och ner?
Exempel från IT-sektorn är användarens storlek på sin skärm. Exempel från verkligheten är lönen. Alla ska ha rätt till arbete men alla behöver inte nödvändigtvis ha samma lön. Det intressanta ur en programmeras perspektiv är att laborera med reglagen och se vad utfallet blir.
Vi lägger även till en marknadsekonomisk regel som gäller all systemutveckling. Insikten om den här regeln är den första stora tröskeln att ta sig över för en programmerare. Marknadsekonomiskt sett existerar nämligen inte några användarjävlar, även om all logik, all självkänsla, all inlevelseförmåga i världen säger att det kan väl ändå inte finnas någon användare som gör på det ena eller andra sättet. Det gör det nämligen!
Det är alltid bara systemet det är fel på. Aldrig aldrig användarna!
Den regeln gäller även när vi programmerar samhälle. Det är inte fel på några medborgare, inte någon av dem. Vare sig invandrare, nazister, homosexuella eller medelålders anglosaxiska män. Det är systemet det är fel på. Alltid alltid systemet!
För att visa på effekterna av de här tre enkla programmeringsreglerna tar vi ett verkligt samhällsproblem och testkör det.
Vi tar i ordentligt med ett svårt och infekterat samhällsproblem, ur alla olika politiska perspektiv. Flyktingfrågan, bosättningslagen och flyktingförläggningarna som bränns ned.
Att flyktingförläggningarna bränns ned är naturligtvis fruktansvärt, olagligt, omänskligt och helt oacceptabelt. Men det är insikten om att det är systemet som är felet som gör skillnad i hur vi ska lösa problemet. Att det inte finns några användarjävlar ur ett marknadsekonomiskt perspektiv innebär att de som bränner och förstör bara inte klarar av att använda systemet. Vi måste fixa till systemet så att alla kunder blir nöjda samtidigt, både de som tvingas bo i flyktingförläggningarna och de som bränner ned dem.
Släpp de emotionella värderingarna för en stund. Programmering är strikt logiskt. Marknadsekonomi är strikt logiskt. Logik betyder inte inhumant. Logik är bara en lite mer exakt disciplin som följer förutbestämda regler. Det vi skapar med hjälp emotionella värderingar kan vara lika inhumant som logiska lösningar. Logiken och programmeringen hjälper oss bara att reda ut och bättre förstå alla komponenter som påverkar varandra i ett program eller ett samhälle.
Låt oss skrida till verket.
Konstanter:
Alla människors lika värde, alla lika inför lagen, yttrandefrihet, religionsfrihet, demokrati, rätt till tak över huvudet, mat, arbete och utbildning.
Första ordet i första konstanten säger att det vi skapar måste gälla alla människor, inte någon viss grupp. Nästa konstant säger samma sak.
En flyktingförläggning måste med andra ord vara öppen för alla som känner att de är i behov av den. Alla människor. Oavsett nationalitet, ekonomisk förmåga, behov o.s.v.
Att en viss grupp människor ska finansiera en lösning åt en annan grupp gör också att vi får konflikt i systemet. Alltså måste systemet vi programmerar vara självfinansierat. Det handlar även om människovärde. Att betala ut pengar till en individ utan krav på motprestation är ett tydligt sätt att säga att personen är värdelös. Ingen vill känna sig värdelös.
En flyktingförläggning ska alltså vara öppen för alla och generera intäkter så att kostnaderna för flyktingförläggningen täcks.
De variabler vi kan använda är t.ex. lönen. Alla ska ha rätt till mat, tak över huvudet, värme, yttrandefrihet och utbildning. Alla människor behöver också arbete för att må bra, få ett människovärde och de referenser de behöver för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Men lön är inte med bland konstanterna.
Vetskapen om att det inte finns några användarjävlar säger oss också att de som bränner ner flyktinganläggningar inte känner ilska, frustration eller hat mot flyktingarna i sig, människor med annan hudfärg eller människor med annan kultur o.s.v. Det är inte människor det är fel på. Det är alltid alltid systemet. Användarjävlarna känner sig orättvist behandlade, frustrerade och hatar systemet som de inte kan påverka.
Lägg bort de emotionella värderingarna för en stund nu igen. Strikt logiskt uppfyller en flyktingförläggning med arbete utan lön alla de kriterier vi satt upp. Det emotionella motargumentet är att arbetsläger är inhumana och historiskt sett fruktansvärda platser.
Om vi stannar upp för ett tag och ser framför oss ett flyktingläger med arbete som genererar referenser och där medmänniskorna i din närhet inte upplever att de vill bränna ned ditt hem så får vi kanske en annan bild? Tänk dig en öppen verksamhet där människor från alla länder i världen inklusive Sverige gemensamt lagar middag och arbetar ihop som ett kollektiv med en affärsidé. Jämför den anläggningen med den flyktingförläggningslösning vi har i dag där en viss grupp hålls förvarad i flera år i väntan på myndighetsbeslut. De lever i en tillvaro mycket snarlik att sitta i fängelse. Dessutom känner de förmodligen att människorna i det land de flytt till hatar dem eftersom de vill bränna ner deras tillfälliga hem.
Vilken anläggning är den mest inhumana?
Exakt vad en flyktingförläggning ska producera som täcker kostnaderna för verksamheten är upp till marknadsekonomin att avgöra. Produktion av modulhus i trä skulle kunna vara en intressant produkt. Modulhus som säljs till länder som tidigare varit i krig och nu ska byggas upp på nytt.
Här är det återigen viktigt att tänka som en företagare.
Att lämna bistånd till människor i nöd innebär inte nödvändigtvis att det bästa är att skicka pengar utan krav på motprestation. Återigen ett systemfel som kan vara lite svår att inse. Ett hus som kostar mindre än de samlade kostnaderna för andra alternativ är också bistånd. Kanske till och med en bättre och mer effektiv form av bistånd i länder som lider svårt av myndighetskorruption.
Men åter till lönefrågan.
Lön som självändamål där nivån har satts enligt någon kollektivavtalad naturlag är en ologisk och helt omöjlig funktion att programmera. Lönen kan enbart betalas ut från det ekonomiska utrymme som blir över när en verksamhets kostnader dragits från dess intäkter, d.v.s. vinsten. Punkt slut. Blir det ingen vinst blir det ingen lön. Det gäller alla, alltid.
En anställd med kollektivavtal har inget skydd mot utebliven vinst. Gör företaget förlust går det i konkurs och det blir ingen lön till någon. Arbetsgivare eller egenföretagare lyder under samma självklara logik. Blir det ingen vinst blir det ingen lön.
Systemtekniskt kan vi så klart inte styra över hur stor vinsten ska bli. Det enda vi kan styra över är hur stora kostnader vi drar på oss genom att laborera med kapitalkostnaderna och vilka som får del av vinsten.
Det viktiga är att vinsten från en öppen flyktingförläggning inte tillfaller någon riskkapitalist, fastighetsägare eller myndighetsperson. Den ska i första hand täcka kostnaderna för själva flyktingförläggningen med mat, utbildning, kultur, arbete, referenser och ett tydligt CV med verifierade uppgifter om prestationer både inom utbildningsdelen och arbetsinsatsen.
Går verksamheten med vinst utöver att dessa kostnader täckts är det viktigt att den tillfaller de som gör själva jobbet, d.v.s. de som valt att vistas på den här formen av öppen flyktingförläggning.
Det är alltid frivilligt att bo och leva på en flyktingförläggning av den här sorten. För alla. Oavsett kultur, bakgrund, hudfärg, behov eller kön. Ungdomar, arbetslösa, ensamma, nyanlända, offer för organiserat tiggeri eller för de som bara vill att deras liv ska ta en ny riktning. Det är inget straff. Det är en möjlighet. Det går alltid att lämna för något annat alternativ. Sammanhållningen och de gemensamma middagarna med mat från olika kulturer o.s.v. är lika viktiga som själva arbetet och utbildningen.
Alla som befinner sig i verksamheten får ett människovärde och en stolthet.
Samhällets kostnader täcks helt av verksamheten i sig vilket drastiskt minskar risken att någon ska känna behov av att bränna ned den.
Den genererar utbildning, mat, integration, referenser och arbete.
Det samhället behöver göra är att ställa om bidragsflödet från passivt mottagande till att startfinansiera verksamheter som har en marknad och där arbetet inte kräver specialistkunskap, t.ex. produktion av modulhus i trä.
Tidningen Situation Stockholm kunde t.ex. inte anställa tiggare från andra länder utan uppehållstillstånd i Sverige på grund av ett administrativt problem. Eftersom dessa människor i behov av stöd inte var skrivna i Sverige saknade de personnummer och kunde därför inte anställas, även om behov och efterfråga fanns. Det gick inte heller att anställa romer från Rumänien i Rumänien eftersom de nekats medborgarskap där också.
Problemet är inte medborgarskap, ursprung, kulturtillhörighet, hudfärg, härkomst, anställningsbarhet eller något annat som ofta lyfts fram som hinder. Problemet var systemet!
Samhällsproblem som är av administrativ karaktär är en skymf mot mänskligheten och den enda planet vi har. Om det gick att ställa det administrativa systemet inför rätta skulle Företagare Utan Gränser gladeligen ställa oss på barrikaden med jurister och advokater i medmänsklighetens tjänst för att skipa rättvisa, medmänsklighet och bekämpa rasism i dess mest påtagliga form.
Bara en enda plats med en lönsam tillverkning av modulhus i trä som genererar värme, tak över huvudet, referenser, mat och utbildning skulle vara otroligt värdefull för de individer som i dag är hänvisade till illegala boplatser i skogen under presenningar och i gamla ouppvärmda utrangerade husvagnar. Det samhället gör för dessa är att förbjuda tiggeri, förbjuda dem att ta emot rättmätig lön, river deras läger och tingar iväg dem till andra ännu sämre boplatser i en evig ond cirkel.
Vi har plats i Sverige. Vi har förnybar råvara i form av skog. Vi har kunskap och teknik. Det vi saknar är administrativa system för att kunna betala ut lön!!
Så låt oss då bara undvika den sista detaljen så har vi en human lösning på ett gigantiskt samhällsproblem. Vi har dessutom en källa till intäkter som gör att vi tillsammans kan bygga ett välfärdssamhälle för alla.
Människor är inte någon belastning för samhället. Människor är tillgångar. Men behandlar samhället människor som belastningar så blir de det. Och vi får konflikt i systemet om vi stiftar lagar och funktioner som inte är utformade så att alla är lika inför lagen.
Att ett stort antal människor går till sina jobb och säljer produkter eller tjänster som andra människor ska köpa så att företaget de är anställda vid kan göra en så stor vinst att skattemedlen som denna vinst genererar räcker till att hålla en annan stor grupp utanför arbetsmarknaden, är både omänskligt, ohållbart för miljön, orättvist och en källa till konflikt som alla förlorar på.
Att positivt särbehandla en grupp människor innebär per definition att återstoden av människorna i populationen behandlas relativt sämre.
Gör om, gör rätt. Det går att göra alla till vinnare. Men det här är tyvärr inget Företagare Utan Gränser kan påverka annat än genom opinionsbildning, seminarier och informationsspridning.
Informationsspridning om hur samhällsplanering ser ut ur ett marknadsekonomiskt perspektiv.
Men ska vi kunna behålla vår planet är det här åtgärder samhället måste ta och en process som vi Företagare Utan Gränser gärna stöttar med vår kompetens i genomförandeprocessen. Det finns hur mycket som helst att hjälpa till med om politikerna och de lokala offentliga aktörerna tar initiativet.
Det här var bara ett enkelt exempel på hur samhälle kan programmeras med hjälp av de verktyg som finns tillgängliga inom IT-sektorn för att lösa svåra komplexa problem.
